Tur att vi har Guinness

År 2010 har först med sig en hel del elände för oss i familjen. Snobben avlivades pga svår sjukdom, fågeln avlivades pga ålder och en abcess och för en vecka sedan idag dog mamma endast 66 år gammal. Klart året har fört med sig glädje också och den glädjen heter Guinness. Med honom har det svåra varit lättare att bära men ibland blir det bara för mycket.

Han tycker inte om kylan den lille och alla täcken i hela stan har varit slut i hans storlek. Ska ringa idag och höra om de fått in nya eftersom han fryser så han skakar. Får ta med honom till affären för att passa ut ett täcke så vi slipper åka och byta. Får se om han tycker om att ha täcke på sig men hoppas det inte blir något krångel. Han vet liksom vad han vill och inte vill.

Illbatting eller fått fel djur hem

Ja i början undrade jag faktiskt om vi fått hem en illbatting eller en pungdjävul. Varnade barnen om att valpar bits men visste inte att de bits så mycket. Snobben kom hem till oss som 2-åring och min första hund bet inte alls lika mycket som valp. Dock var det 27 år sedan jag hade valp senast när Guinness kom till oss så minnet kan spela mig ett spratt. Barnen skrek i högan sky när han satte igång och jag skrek till jag med när han bet utan förvarning. Värsta var att han hoppade upp och bet oss i ansiktet. Den enda han inte bet och fortfarande inte biter är min man. Han visade direkt vad som var accepterat och vad som inte var det. Så borde givetvis vi också ha gjort men det var svårast för barnen. Nu när han är 6 månader händer det att han biter men absolut inte lika ofta som tidigare.

En annan sak som han börjat med är att springa efter oss och så biter han oss i vaderna. Han söker uppmärksamhet men ibland blir det lite väl mycket. Det gäller att stoppa ett sådant beteende och redan nu märker vi att han lär sig snabbt vad som är acceptabelt och inte.

Att taxar kunde hoppa väldigt högt visste jag inte. Snobben kunde hoppa hur högt som helst stillastående men tar Guinness sats så kan han komma väldigt högt upp på saker . Därför gäller det att man lägger undan saker som är farliga för honom eller som är ömtåliga. En gång hoppade han upp i klädkorgen som stod vid matbordet och fick tag på hästköttet som låg vid kanten. Tur nog fick jag tag i paketet innan han hade hunnit sätta i sig allt kött.

Guinness hittar på en massa upptåg hela tiden men tur nog har han lärt sig kommandot stanna. Han sätter sig då ned och släpper det han har i munnen. Guinness är en pappers- och plastätartax. När han får tag på sådana saker säger jag stanna. Han släpper det han har i munnen och då får han godis av mig eller endast beröm.  Nu har han börjat hämta plastpåsar för att få godis. De är för sköna de små.

Lilla Farsbo's Martin McGuinness

Aldrig aldrig någonsin hade jag kunnat se mig själv äga en liten tax. Visst jag har alltid tyckt att de ser väldigt söta ut men inte mer än just det. För mig har det alltid varit stora hundar jag varit intresserad av. Min första hund var en korsning mellan schäfer och labrador, en schabrador. Andra hunden var en jack russell som hette Snobben, eller Snobban Bobban som jag kallade honom. Pga svår sjukdom var jag tvungen att ta beslutet av avliva honom i maj 2010. Det svåraste beslutet någonsin men samtidigt det lättaste eftersom han led.

Redan innan vi fick veta hur illa det var med honom tog jag kontakt med Åsa Swensson som har kenneln Lilla Farsbo´s i Ulrika Östergötland. Det var hennes mamma som hade tipsat mig om kenneln. Jag kände direkt att Åsa var en person som jag mycket väl kunde tänka mig att köpa en hund från. Tyvärr hade jag dålig erfarenhet från Snobbens kennelägare men med Åsa kände jag mig trygg.

Så den 6/5 visste jag att Snobben inte skulle finnas hos oss längre och då kontaktade jag Åsa och berättade det hemska. Jag fick då veta att en kull med släthåriga valpar fötts och att det fanns en black and tan hane som väntade på oss om vi ville ha honom. Meddelade Åsa att jag ville ha honom och så plötsligt var vi taxägare. Lyckan var stor att få en ny hund i huset men olyckan att ha förlorat en god vän i Snobben var fruktansvärd. Det var just vetskapen om att vår tax skulle komma till oss som gjorde att jag överlevde. Kanske lite överdrivet tycker många men att se fram mot något så fint var som ett ljus i mörkret.

Guinness, eller Lilla Farbo's Martin McGuinness, som han egentligen heter är alldeles underbar och har kommit in i familjen bra. Det var som om han alltid funnits hos oss när han kom och inte ens ett pip hörde vi från honom första tiden. Klart att han pep men det var mest när han inte fick som han ville.

Den här bloggen kommer handla om Guinness och vad som händer i hans liv. Han är lite för ung för att börja träna agility med men vi har redan sett att han är snabb som ögat och kan vända på en fem-öring. Tiden får visa vad han kommer användas till. Känner dock att vi valt helt rätt ras och vill ha åtminstone en till.